Strax efter att vi flyttat in märkte jag att jag var gravid. Min första reaktion var att bryta ihop och storgråta, det var så mycket som hade hänt under en väldigt kort period. Flytten, alla nya grannar, arbetslösheten och nu skulle vi ha barn också. Jag var tvungen att sluta med en del mediciner, samt höja dosen på en del andra mediciner. Vi fick träffa barnmorskan, som är så irriterande att vi skrattar länge efter varje möte med henne.
Jag var fruktansvärt trött och nu i efterhand kan jag faktiskt vara glad över att jag var arbetslös, många dagar sov jag mig igenom. Jag hade nog inte orkat med ett jobb samtidigt.
Jag valde att inte berätta för nästan någon, förrän nu. Jag ville veta att våran trollunge mådde bra, och att allt var som det skulle. Nu vet vi att allt är som det ska och att bebisen växer en massa. Nu kan jag faktiskt slappna av och vara lite glad igen. Jag har dessutom fått praktik på Röda Korset, så jag kommer ut bland folk ett par timmar varje dag.
Om någon månad ska vi flytta igen, hem till mamma och pappas hus på landet. Huset där min mamma är uppväxt. Det är gult och ligger uppe på en kulle. Det känns tryggt att få komma hem, ut på landet och utan störande grannar. Det finns ett litet växthus, så vi kommer kunna odla. Det finns en kamin, och precis lagom många rum för oss. Jag tror att det kommer att bli bra, och nu längtar jag bara efter att få flytta.
Trots att jag nu kommer få ett helt hus att inreda, så kommer jag faktiskt att sakna detta lilla kök en del.
